Stina R.I.P

Vi skulle vilja berätta en historia. En historia om en ovanligt snäll hund.

Det var en gång en lite sämre familj som fick valpar, och som inte tog hand om dom. Familjen var faktiskt elaka mot valparna. En av valparna hamnade efter ett tag i Mockfjärd hos Svens familj. Hon hade ett finskt namn som hon inte ville lyssna till. På måfå rabblade Svens syster upp flera namn och vid namnet Stina lyfte valpen på öronen. Så från den dagen hette hunden Stina. Hon levde ett stillsamt och lite tråkigt liv tillsammans med en annan hund, en liten ettrig golvmopp. På något sätt blev Stina alltid lite utanför för hon var stor och det gick inte att bära runt på henne som den andra hunden.

En gång hände det en sak som gjorde Sven jätte ledsen. Då hämtade han Stina som fick bo hos honom ett tag. Hon brukade trösta Sven genom att sitta vid hans sida och slicka på hans hand och försöka slicka bort tårarna. Då bands det ett starkare band mellan Sven och Stina.

När Sven och Mia träffades bodde Sven i Mockfjärd och Mia brukade hälsa på honom flera dagar i rad. Medans Sven jobbade brukade Mia hämta Stina och gå långa promenader. Dom trivdes väldigt bra tillsammans.

Sen flyttade Sven till Borlänge och ihop med Mia, och dom väntade barn. En dag frågade Mia om inte Sven kunde ta med sig Stina hem och att hon kunde vara hos oss ett par dagar. Sagt och gjort. Då berättade Svens mamma att hon tänkte avliva Stina. Dels för att hon var sliten och dels för att hon tröttnat på henne. Inte accepterbart! Från och med den dagen bodde Stina hon Sven och Mia. Och ärligt talas så var det ingen som trodde att hon skulle leva särskilt länge.

Det tog ett tag att vänja sig att bo i lägenheten. Stina blev snabbt som en unghund igen. Med bra mat, kärlek och tid levde hon upp igen. Sen kom Mina-My och det tyckte Stina var lite konstigt. Stina blev snabbt en favorit för Mina-My. Fast Stina inte var speciellt förtjust i Mina-My lät hon alltid henne göra vad hon ville.

När vi flyttade till huset fick Stina en ny dimension i livet. Även om hon inte kunde gå lös utan att rymma på en gång så hade hon en stor gård att röra sig på. Och det var mycket folk som kom och gick. Och det älskade Stina. Hon var en hund som tyckte hon var fin när hon var utklädd till en påskkärring med huckle och förkläde och som älskade att få vara mitt i.

Med tiden blev intresset och omtanken om Mina-My genuin också från Stinas sida. Hon var alltid orolig om Mina-My gjorde illa sig. Det har aldrig varit något tvivel om att Stina var helt barn säker.

Stina var alltid frisk, blank och fin även om hon var gammal. Men på våren 2009 började Stina andas tyngre och tyngre. Efter ett besök hos veterinären visade sig att hon hade artros i ländryggen vilket gett henne smärtor som fått henne att flåsa. Allt flåsande ledde till en mindre förlamning i halsen vilket gjorde att hon andades så tungt. Vidare berättade veterinären att han trodde hon blivit lite senil, vilket bekräftade våra misstankar.

Efter att hon fått medicin var hon som vanligt. Förutom att hon var lite virrig. Hon slutade helt att jaga katter och rådjur vilket ledde till att hon kunde vara helt lös ute på gården. Hon fick en bra sista sommar.

För ett par veckor sedan blev hon sämre igen trots medicinering. Sven hade svårt att acceptera faktum att Stina var ute på sista svängen. I tisdags kände Mia en sårknöl uppe på Stinas huvud. det kändes som ett sår efter en fästing som antingen lossnat själv eller som hunden kliat bort. Men efter ett par dagar hade såret spritt sig och var svårt inflammerat. På något sätt bestämde sin Sven och Mia att nu var det inne. Någongång måste det ju ske. Och varför låta henne gå igenom något som kanske gjorde ont.

Så idag hade vi en tid hos veterinären Och vi fick det bekräftat att hon var väldigt gammal och att såret förvisso säkert gick att få ordning på, men det kunde ta lång tid eftersom Stina var så gammal. Ja vi vet inte riktigt hur gammal hon egentligen blev eftersom hon var omplaceringshund, men 12-13 år är vår gissning.

Sven var väldigt ledsen innan och stannade bara tills Stina blivit lugn efter den lugnande sprutan. Han låg bredvid henne på golvet och väntade. det sista Stina gjorde var att slicka på Svens kinder för att torka bort tårarna. På något sätt kändes det som om det var hennes sätt att säga det är ok husse. Mia stannade hos Stina hela vägen. det var väldigt lung och fint och Stina somnade in på en gång. Att gå därifrån var det svåraste. Att veta att det var sista gången man klappade henne.

Men vi vet att det var rätt beslut. Hon hade fått bra sista år och en nystart på livet efter att hon flyttat till oss. Och hon var gammal. Och egentligen hade hon inte varit glad de sista veckorna. Det var som om hon själv tyckte att hon hade levt klart.

Stina du är saknad och kommer alltid finnas i våra hjärtan!